Hippieland

I söndags visade SVT dokumentären som Håkan och Tekla Berthas jobbat på under det gångna året. Hippieland heter den. Den följer oss som grupp under vårt uppstartsskede, jordskeppsprocessen, samt jämför en ny grön tsunami med den som var på 70talet genom att visa Skogsnäskollektivets nu och då. Det är en intressant spegling av den gamla vågen av hippies i jämförelse med den nya och visar delvis på skillnaderna i våra infallsvinklar till varför vi gått samma väg.

Ett helt klart spännande spektakel och ett helt fantastiskt sätt att nå ut till människor på.
Jag tycker att Håkan och Tekla är värda en stor eloge för sitt engagemang och sitt tålamod med filmandet.

Redan igår hörde folk av sig om att voluntära nästa år, och många har hört av sig och berättat hur bra de tycker det vi gör är och det är en stor inspiration för oss (även om jag bara talar för mig själv).

Lite klargörelser från min sida

När vi började bygga jordskeppet var det mitt, Elins och Elvis hus som skulle byggas (inte bara mitt, vill jag klargöra. Elin har gjort ett hästjobb och jag tycker inte hon ska bortses i den här historien bara för att jag bankat fler däck). Dock har vi under senare tid röjt runt lite i ägandeformen av detta första huset som vi nu bygger och det kommer tillhöra kollektivet.
Vi delar numera alla på ansvaret, jobbet och ekonomin bakom detta första huset och under den här gångna sommaren har Theo och Daniel spenderat både sin vakna och sovande tid nere på byggplatsen och jag vill att detta också ska vara tydligt. Detta skriver jag såklart inte för att neglegera mitt eget arbete, utan för att lyfta fram de personer som jag personligen tycker är värda en stor eloge för sitt engagemang (utöver familjen Berthas).

Den här sommaren har vi rivit, påbörjat en ny grund och lagt stort fokus på att få grannarna lite nöjdare med hur vår byggplats ser ut. Vi har städat upp, fixat odlingsbäddar, tagit väl hand om saker som ligger, byggt redskapsbod, och gjort ett falurött utekök, allt för att smälta in i bygden (eftersom huset bara kommer att blänka från söderfönstren och vara det enda som syns så räknar jag inte in det i att behöva smälta in i bygden).

Bildäcken

Kanske att jag borde skriva ett par rader om den eviga däckfrågan som råder också. En väns bror jobbar på ett stort avfallshanteringsföretag i Göteborg. Detta företag hanterar även däck och efter att han sett dokumentären ringde han och berättade att detta företaget gör lakvattensprover på sina däckhögar 2 ggr per år och att dessa prover aldrig gett några farliga resultat då de partiklarna i däcken är för stora för att kunna tränga ned i jord eller i backe. Och detta är företag som jobbar med att hantera sopavfall. Vidare säger han att det finns mer skit i luften från däck än vad de skulle förstöra genom att ligga inkapslade i backen. Jag vill inte gå ut med några namn förrän jag själv forskat mer i detta. Men det kommer ett nytt inlägg i framtiden. Även Orsas miljökontor går ut i dokumentären och säger att de inte räds däcken.

Sveriges Radio

SR gjorde i förra veckan ett reportage med Markus Skoog som också är med i dokumentären som pratar lite om själva dokumentären, tankarna bakom och framför och hans del i det hela.

Vill man se dokumentären så ligger den upplagd på SVTPlay här.
Har ni inte sett den och är intresserade av den nya gröna tsunamin som Berthas och Tekla pratar om, så går den att kolla på gratis där.

Uppdatering

Nu har jag även hittat en intervju med Håkan i Sveriges Radio med en helt underbar final. Jag fortsätter uppdatera varpå telefonen surrar till med info om fler klipp och intervjuer.
Lyssna (tack för tipset David)

Och sist och helst minst: Facebook-gruppen